Nilssons syrra

Käkade vegetarisk pasta på Dallas idag. Helt ok, men nu är jag ju så mätt att jag inte orkar tänka. Jag har pastasås i hjärnan liksom.

Istället kan jag prata på msn och fantisera lite om min balklänning som jag fann idag på Klädpiraten. Innan hade jag gruvat mig lite inför själva "kollandet och letandet", men turligt nog behövde jag bara gå till en affär så hittade jag en som passade bra nästan direkt. Nu kommer jag åtminstone vara helt okej snygg liksom. Den är pastellgrön och prasslig - klänningen alltså.

Du fattar verkligen inte hur mätt jag är.

Så var det över för min del. Det som varit så jävla roligt, nervöst, läskigt och peppande på så många olika vis. Hade jag varit lagd åt det något mer känslosvallande hållet hade jag säkert börjat grina minst hundra gånger det senaste dygnet. Fast nu är ju inte jag den som fäller tårar i första taget. Nej, istället får jag typ utbrott och skriker lite ibland. Det händer också att jag helt omotiverat börjar peppa små runaiter (yngre än mig) till tusen, bara sådär. 

Men det är faktiskt så, att jag kan inte nog poängtera hur sjukt jävla BRA den föreningen är. Allt jag känner när jag tänker på mina tre runaår, är bara en ändlös jävla stolthet. Och om jag bara fick en enda önskan här i (förenings-)livet, så vore den att min stolthet på nåt sätt ska leva kvar. Vi är värda så sjukt mycket mer än vad en del verdandister, andra elever på Vasaskolan eller (typ) Walter ibland ger uttryck för.
JAG ÄLSKAR RUNA!!!!

Jag har suttit på min säng och läst ett par timmar, eller kanske tre. Samtidigt lät jag Beethovens femte symfoni gå på repeat i min iPod (högsta volym såklart). Det är det enda klassiska stycket som finns bland alla mina låtar, och nu känner jag mig lite konstig. Mammor med sur ölandedräkt och pappor som slår och säger arga ord på finska. Dränkta kattungar.

Maja!
Kom ihåg att inte bli så jävla högtarvande och pretto nästa gång du ska skriva blogg. Ord som kravlöst, fantastisk, eller formuleringar i stil med "spela lite vemodigt för svalorna som flyger högt över huvudet" bör undvikas at any cost.

Munspel, är inte det ett fantastiskt instument? Dessutom tycker jag själv väldigt mycket om ordet i sig. Munspel. Det är karaktär i det. Jag gillar ord om man hör ihop med sin syftning (säger man så? aja, men du fattar vad jag menar). Tänk grus, klängig, klämkäck eller plaskvåt.
För några sommrar sedan var jag väldigt nära att köpa mig ett munspel. Det enda som stoppade mig var att jag inte hade nog med pengar på fickan just där och då, i musikaffären där jag hade hittat ett. Jag vet att Lisis hade pengar, och hon slog till, men jag vet också att hon sen dess inte har spelat många toner på det, och antagligen hade jag gjort precis likadant. Men ändå, det vore liksom ballt att bara kunna langa fram ett munspel ur bakfickan och sitta på bryggan nedanför mormor och morfar och spela lite vemodigt för svalorna som flyger högt över huvudet. Andra gånger skulle jag göra dundersuccé när jag gick på fest och som partytrick helt plötsligt överraskade alla med världens häftigaste munsspelssolo. Vilken stämning alltså!
Men bäst av alla stunder tillsammans med mitt munspel skulle ändå vara när jag satt där på bryggan i all stillhet. Just nu är det dit jag längtar allra mest. Det är så kravlöst där. Där är jag lite som Snusmumriken - ingen begär något av mig, och jag begär inget av någon.
Jag har alltid haft en viss känsla för mannen med mossgrön slokhatt. Vördnad blandat med avundsjuka, typ. Antagligen ligger det i hans mörka och frånvarande blick. Den är så jävla irriterande på något vis. Man vet liksom att hur mycket man än försöker, kommer han att förbli ett provocerande mysterium.

P.S. Visst är han lite snygg också?