Nilssons syrra

Munspel, är inte det ett fantastiskt instument? Dessutom tycker jag själv väldigt mycket om ordet i sig. Munspel. Det är karaktär i det. Jag gillar ord om man hör ihop med sin syftning (säger man så? aja, men du fattar vad jag menar). Tänk grus, klängig, klämkäck eller plaskvåt.
För några sommrar sedan var jag väldigt nära att köpa mig ett munspel. Det enda som stoppade mig var att jag inte hade nog med pengar på fickan just där och då, i musikaffären där jag hade hittat ett. Jag vet att Lisis hade pengar, och hon slog till, men jag vet också att hon sen dess inte har spelat många toner på det, och antagligen hade jag gjort precis likadant. Men ändå, det vore liksom ballt att bara kunna langa fram ett munspel ur bakfickan och sitta på bryggan nedanför mormor och morfar och spela lite vemodigt för svalorna som flyger högt över huvudet. Andra gånger skulle jag göra dundersuccé när jag gick på fest och som partytrick helt plötsligt överraskade alla med världens häftigaste munsspelssolo. Vilken stämning alltså!
Men bäst av alla stunder tillsammans med mitt munspel skulle ändå vara när jag satt där på bryggan i all stillhet. Just nu är det dit jag längtar allra mest. Det är så kravlöst där. Där är jag lite som Snusmumriken - ingen begär något av mig, och jag begär inget av någon.
Jag har alltid haft en viss känsla för mannen med mossgrön slokhatt. Vördnad blandat med avundsjuka, typ. Antagligen ligger det i hans mörka och frånvarande blick. Den är så jävla irriterande på något vis. Man vet liksom att hur mycket man än försöker, kommer han att förbli ett provocerande mysterium.

P.S. Visst är han lite snygg också?