Nilssons syrra

Jag hatar mitt PA djupt och innerligt. Varje dag tänker jag på att jag vill byta och på hur dålig min självdisiplin är, då jag inte tar tag i skiten någon gång. Men trots att jag har haft så mycket funderingar kring detta ämne, nådde ändå PA-ångesten nya höjder idag. Med ett havererande tarmsystem och sås i hjärnan insåg jag under eftermiddagen att det här går inte, jag måste byta projektarbete om jag ska överleva den här våren.
Så jag grubblade en stund över vad jag, rent hypotetiskt sett, skulle kunna satsa på om jag fick välja helt fritt. Fantasierna (nu det låter som om jag har helt orimliga önskningar om vad jag vill göra - typ mumifiera en fisk, men det är inte sant. Jag är alltid helt rimlig i mina fantasier) landade i vad jag egentligen har tyckt varit roligast under dessa snart tre år i Vasas regi: Funkis! (kurserna Kultur- och idéhistoria samt Staden och framtiden). Visionen kom till mig som i ett värmande sken vilket omslöt hela mig i underbart ljus. Och jag visste. Visste att jag måste kämpa för min sak. Som redovisning kan jag inreda vårat källarrum i stilen och göra lite research kring funkisdesign i allmänhet. Jag kan skriva en uppsats där det är okej att lägga in bilder. Bilder, det är ju helt fantastiskt! Skitkonkret och alldeles lagom på alla sätt och vis.
:)

Sen kom nervositeten. Bilden av Carinas ansiktsuttryck när jag outar nyheten är inte rogivande, den är panikatad. De människor som känner min svensk- och engelsklärarinna Carina, vet att hon inte är någon direkt harmonisk människa. Hon ses ofta hastandes genom skolkorridorerna med en tung bärkasse fylld av böcker och är nästan sjukligt fäst vid sina terminsplaneringar (som man ändå vet säkert kommer att uppdateras minst en gång i veckan fram till mitten av terminen, så man sparar dem aldrig eftersom man hela tiden får nya...). I'm telling you, kvinnan är ett vandrande magsår! Och som om inte detta vore nog, så är hon ju de facto världens snällaste (och dessutom mormon!). Jag känner mig som den hemskaste bedragare man kan tänka sig och här kommer hon igen: den veliga sjuttiofemåringen som aldrig vet vad hon egentligen vill. 
Fast jo, jag vet ju att jag verkligen inte vill göra det jag sa från början, och att bara ställa en hypotetisk fråga i all välmening kan inte skada.
Nu går jag och vilar ögonen på Fredrik Lindström. Han är soet.

I helgen hyllade jag mitt hjärtas helgedom: KGF Runa.

Det var som vanligt - vilt, vågat, och vanskligt. Jag tog, typiskt för mig själv, på mig rollen som den gapiga och dryga bruden som tror att hon är cool på riktigt. Om jag gick igenom allt som hände under gårdagskvällen här och nu, skulle det bli världshistoriens längsta blogginlägg, och det vill jag försöka undvika. Jag är ju ingen mästare i långroman direkt... 
Men ibland brukar man, som ett litterärt grepp, låta läsaren associera fritt kring ett eller ett par ord. Om jag skulle få säga två ord för kvällen så skulle det nog bli PILLER och PENALISM (orden behöver inte nödvändigtvis ha någon koppling till varandra).

Jag har en riktigt, r i k t i g t seg dag idag. Det har faktiskt ingenting alls att göra med att det är ni-vet-vilken-dag-jag-menar idag (hej Förnekelse!), utan just idag kände jag bara att Faan, vad allt ska vara så förbannat jävla tröttsamt. Jag kan inte, jag vill inte, och jag orkar inte. Fuck you!

Mog1.

Hur konstruktivt är det egentligen att tänka på det här viset? - VA?!
Det ger åtminstone inga pluspoäng i vuxendom, det är då ett som är säkert. Men jag är ju inte vuxen, så det  passar liksom mig. Jag är fullt kompatibel med en hormonstinn fjortonåring och skulle alldeles säkert passa in i vilken högstadieklass som helst. Detta är jag helt övertygad om. Synd bara att själva omgivningen inte delar min uppfattning. Medans jag vill lalla omkring på hemkunskap och smygröka bakom hörnet, tycker Samhället att jag ska söka jobb och göra högskoleprovet. Mentalt är jag helt redo för nästa nummer av KP, och officiellt analyserar jag fornegyptiska hieroglyfer. Herre gud, fru Jesus och Fan och hans moster, det är väl klart att jag känner mig lite utmattad av allt detta spel för gallerierna. 


----------


Hej då.

Slog rekord idag: 15 unika besökare.
Och som om inte det vore nog, så har jag nu fått mig mitt allra första fan till bloggen:

Daniel säger:

Kan jag få din autograf? Jag orkar inte vänta till nästa gång vi ses så skriv den i paint!!!!!!!!

(taget ur MSN-konversation med Baalminator cirka kl. 2200 ikväll)

Jag har något på gång här, det känner jag ju. Nu gäller det bara att förvalta denna ofantligt stora läsarskara på rätt sätt. Det vore ju försmädligt (men kanske ändå rätt troligt) att detta skulle komma att bli mitt all time high som kvasilitteratör.
Men vad vill man läsa om då? Tyvärr lever jag inte i en så särdeles exalterande tillvaro som jag många gånger skulle önska (eller vad säger du Maran?). Det händer nästan aldrig någonting, någonsin... Vilket i och för sig leder mig till en av mina få talanger här i livet: Jag hittar på!  Varken jag eller mina vänner kan vara riktigt säkra på när nästa skröna, lögn eller lurendrejeri kommer ut ur min opålitliga glappkäft. Det är ibland de mest förbluffande historierna som uttalas. Vad säger ni till exempel om att Vasaskolans rektor åker till Växsjö för att sola magen i januari, eller undrar kanske ni som känner mig varför Fanny alltid sneglar lite misstänksamt på mig varje gång jag konstaterar att det är tisdag idag?
Är det möjligtvis så att det är här vi har svaret på gåtan? Borde jag rent av ta och hitta på lite mer? För jag lovar er, kära läsare, här finns en lögnens källa som aldrig sinar!!

Till sist vill jag bara dela med mig av de härligt laxrosa leggings (modell quinna stl. 36) som Nilssons brorsa tog på sig igår under ett av sina spexigare infall. Inför ett antal förskrämda spanjorskor hade han störtat in i rummet och ylat "These are my party pants!!!!"



...men det är (smuggel-)spriten. Han kan inte hantera den.
Puss! //Nilssons syrra


EDIT: bildbevis = sann historia