Nilssons syrra

Så var det över för min del. Det som varit så jävla roligt, nervöst, läskigt och peppande på så många olika vis. Hade jag varit lagd åt det något mer känslosvallande hållet hade jag säkert börjat grina minst hundra gånger det senaste dygnet. Fast nu är ju inte jag den som fäller tårar i första taget. Nej, istället får jag typ utbrott och skriker lite ibland. Det händer också att jag helt omotiverat börjar peppa små runaiter (yngre än mig) till tusen, bara sådär. 

Men det är faktiskt så, att jag kan inte nog poängtera hur sjukt jävla BRA den föreningen är. Allt jag känner när jag tänker på mina tre runaår, är bara en ändlös jävla stolthet. Och om jag bara fick en enda önskan här i (förenings-)livet, så vore den att min stolthet på nåt sätt ska leva kvar. Vi är värda så sjukt mycket mer än vad en del verdandister, andra elever på Vasaskolan eller (typ) Walter ibland ger uttryck för.
JAG ÄLSKAR RUNA!!!!