Nilssons syrra

Jag hatar mitt PA djupt och innerligt. Varje dag tänker jag på att jag vill byta och på hur dålig min självdisiplin är, då jag inte tar tag i skiten någon gång. Men trots att jag har haft så mycket funderingar kring detta ämne, nådde ändå PA-ångesten nya höjder idag. Med ett havererande tarmsystem och sås i hjärnan insåg jag under eftermiddagen att det här går inte, jag måste byta projektarbete om jag ska överleva den här våren.
Så jag grubblade en stund över vad jag, rent hypotetiskt sett, skulle kunna satsa på om jag fick välja helt fritt. Fantasierna (nu det låter som om jag har helt orimliga önskningar om vad jag vill göra - typ mumifiera en fisk, men det är inte sant. Jag är alltid helt rimlig i mina fantasier) landade i vad jag egentligen har tyckt varit roligast under dessa snart tre år i Vasas regi: Funkis! (kurserna Kultur- och idéhistoria samt Staden och framtiden). Visionen kom till mig som i ett värmande sken vilket omslöt hela mig i underbart ljus. Och jag visste. Visste att jag måste kämpa för min sak. Som redovisning kan jag inreda vårat källarrum i stilen och göra lite research kring funkisdesign i allmänhet. Jag kan skriva en uppsats där det är okej att lägga in bilder. Bilder, det är ju helt fantastiskt! Skitkonkret och alldeles lagom på alla sätt och vis.
:)

Sen kom nervositeten. Bilden av Carinas ansiktsuttryck när jag outar nyheten är inte rogivande, den är panikatad. De människor som känner min svensk- och engelsklärarinna Carina, vet att hon inte är någon direkt harmonisk människa. Hon ses ofta hastandes genom skolkorridorerna med en tung bärkasse fylld av böcker och är nästan sjukligt fäst vid sina terminsplaneringar (som man ändå vet säkert kommer att uppdateras minst en gång i veckan fram till mitten av terminen, så man sparar dem aldrig eftersom man hela tiden får nya...). I'm telling you, kvinnan är ett vandrande magsår! Och som om inte detta vore nog, så är hon ju de facto världens snällaste (och dessutom mormon!). Jag känner mig som den hemskaste bedragare man kan tänka sig och här kommer hon igen: den veliga sjuttiofemåringen som aldrig vet vad hon egentligen vill. 
Fast jo, jag vet ju att jag verkligen inte vill göra det jag sa från början, och att bara ställa en hypotetisk fråga i all välmening kan inte skada.
Nu går jag och vilar ögonen på Fredrik Lindström. Han är soet.