Nilssons syrra

Så fort jag ska fatta beslut, viktiga som oviktiga, förvandlas jag till en velig sjuttiofemåring. Utan vilja, utan ambitioner, rädd för allt och alla, nojig och nervig. Jag som annars är känd som tjejen med fötterna på jorden.
Du Maja, du känns alltid så trygg i dig själv. Du är en tjej med  båda fötterna på jorden.
Förr, när man var yngre kanske, men inte nu ä!
Just nu funderar jag på att åka till Rom i övermorgon. Väldigt hastigt och olustigt, och du kan ju tänka dig vad sjuttiofemåringen tänker om det!! Det blir kortslutning i maskineriet, error, mental härdsmälta, ja fullständig kollaps! Det blir både å ena och andra och tredje sidan innan jag ibland tar en paus från velandet. För velande är vad det är. Det är inget rationellt tänkande som på något vis leder någonvart. Nej! Här snackar vi som sagt ett virrvarr av motsägelsefulla skräckscenarion som spelas upp för mitt inre. Alla alternativ blir plötsligt lika dåliga. Och visst kan jag inse min svaghet här; oh ja! Min självinsikt är rörande stor, tro mig. Jag är så otroligt full av självinsikt på tusen olika plan. Dock är jag sämre på att göra något konstruktivt med alla mina kloka insikter. Jag paralyseras helt enkelt vid blotta tanken på allt vad frihet innebär. Helst av allt skulle jag vilja bli tvingad jämt, då skulle jag ju kunna ägna mig åt det näst bästa en sjuttiofemåring vet: att gnälla och klaga. 
/Majsis

P.S.
Klart jag ska åka till Italien, det inser jag ju nu. Take a walk on the wild side, kärringjävel