Nilssons syrra

I reklampausen mitt i dubbelavsnittet av Sex and the city gick jag ut för att se om Let's Dance fortfarande var kvar. Det var han. Jag sträckte fram lockbetet: en morot som kanske legat lite länge i kylen. Danne tog inte emot den, och nu är jag lite orolig att jag sumpat min chans.

Hemma igen.
Sitter på min rör(l)iga säng (det är sjukt mycket grejer i den och när jag lutar mig mot väggen så glider madrassen undan = fett onajs).
Allt är som vanligt som vanligt.
Eller en ny grej: en förrymd tamkanin har flyttat in i vår trädgård. Bor visst under altanen.
Efter inspirationsresan till Skåne känner jag mig lite sugen på att namnge den - det fanns nämligen många små söta fölisar som ännu inte hade döpts där. Sjukt kul vore ju att ge kaninen ett riktigt hästigt namn. Typ Carizma eller Little Brown Jug. Haha! 
 

P.S. Kom på det nu: Let's Dance ska vi kalla den.

Så var det över för min del. Det som varit så jävla roligt, nervöst, läskigt och peppande på så många olika vis. Hade jag varit lagd åt det något mer känslosvallande hållet hade jag säkert börjat grina minst hundra gånger det senaste dygnet. Fast nu är ju inte jag den som fäller tårar i första taget. Nej, istället får jag typ utbrott och skriker lite ibland. Det händer också att jag helt omotiverat börjar peppa små runaiter (yngre än mig) till tusen, bara sådär. 

Men det är faktiskt så, att jag kan inte nog poängtera hur sjukt jävla BRA den föreningen är. Allt jag känner när jag tänker på mina tre runaår, är bara en ändlös jävla stolthet. Och om jag bara fick en enda önskan här i (förenings-)livet, så vore den att min stolthet på nåt sätt ska leva kvar. Vi är värda så sjukt mycket mer än vad en del verdandister, andra elever på Vasaskolan eller (typ) Walter ibland ger uttryck för.
JAG ÄLSKAR RUNA!!!!

Många är de gånger som jag känner att jag borde göra mer för andra människor, utan att för den sakens skull göra nåt åt det. Jag är en lat och bortskämd svenne som lever ett enkelt liv där jag knappast behöver oroa mig för huruvida jag ska överleva morgondagen eller inte.
Sedan jag föddes har jag aldrig ens varit i närheten av något som på nyheterna skulle kallas "oroligheter" eller "katastrofområde", jag har endast sett en död människa i verkligheten (det var en trafikolycka i England och alltså ingen som jag ens visste namnet på), och jag har bara närvarat på en begravning. Kort sagt lever jag i en tryggare tillvaro än vad mer än hälften av jordens alla människor ens skulle våga drömma om. 

När man talar om moral och förpliktelser som vi den rika delen av världen har gentemot de fattiga, tycker jag att det är så vansinnigt svårt att veta vad jag själv anser. Såklart hatar jag orättvisor och krig, men man kan ändå säga att jag på ett sätt accepterar många av dem som finns. Jag handlar till exempel på H&M (som här alltså får stå för den inte helt OK klädindustrin...), jag dricker icke rättvisemärkt kaffe, och jag visar inget vidare stort politiskt engagemang. Springa omkring och tycka en massa saker som jag uppenbarligen inte efterlever i praktiken - ett sånt hycklieri! Eller? Jag kanske är så pass styrd av det svenska, kapitalitiska samhället att jag är tvungen att agera på detta bekvämliga sätt för att kunna leva ett modernt liv. Dessutom är det ju svårt för mig som enkild privatperson att göra skillnad genom att använda min pyrttelilla makt som konsument och röstberättigad i Sverige. Ingen makt - Inget ansvar.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
Fel, fel, fel. Så tänker jag INTE, och så önskar jag inte heller att någon annan tänkter. Jag önskar istället att fler skulle våga att "bara tycka" lite mer - eftersom det är det minsta man kan göra. Tycka. Känna.
Annars har jag bland mina bekanta märkt att det är jävligt poppis att påpeka det där om hycklandet (ta det inte personligt, det är rätt vanligt), men jag vill istället försvara oss hycklare. Det finns faktiskt ett värde i allt detta tyckande, och jag tror det kallas sympati.  Man kan vara hur logisk och rationell man vill - men utan sympati är man inget annat än en liten lort.
Finns det ingen tanke om solidaritet, om man inte ens har en vision av total rättvisa och fred för alla - då är det lika bra att lägga ner. Jag blir så ledsen när jag hör någon säga att man "vattnar ur reglementet" när man böjer sig för pöbelns påtryckningar. Visst kan jag se det viktiga i expertisens kunnande, men jag skulle samtidigt vilja ställa motfrågan: vad eliten har att använda sina teorier till om de inte fungerar i praktiken? Politk ska i första hand handla om människorna, oavsett var på jorden man är född. Vi från den simpla pöbeln ska fungera som en irriterande sticka i röven på de verklighetsfrånvända slipsnissar som styr och ställer i samhället. Vi ska ställa den jobbiga frågan VARFÖR DÅ?, även om svaret för den kunniga kan tyckas uppenbart. För oss är det magkänslan som gäller, och det är vår uppgift att följa den helt enkelt.

Till sist vill jag uppmana dig att känna efter vad du tycker i fallet Enayatulla Adel.
Om du sedan tycker att han borde få stanna hemma bör du hassla på fläsket och skriva på protestlistan också!

/Maja

Om ni undrar vart jag tog vägen idag, så gick jag och la mig i badkaret.

Då och då uppstår det i vissa människor en tämligen obehaglig känsla som man brukar kalla ångest. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att säga att det inträffar alla åtminstone tre (3) gånger. Det känns som en rimlig siffra.
Ångesten kan te sig olika för olika personer, men vad som är gemensamt är som sagt obehaget den sprider kring sig. Nu vill jag inte vara den som är den och fjolla omkring och påstå att det är mest synd om mig i hela världen. Nej, tvärtom - "om man jämför med martyrtiderna så har jag det ganska lätt" (citat Harry Yppilä, laestadianpredikant). Men ibland kan det liksom bara träffa mig i maggropen hur jävla meningslöst och förgängligt allt är egentligen. Det finns så mycket i vår värld som är konstlat och onaturlligt att det ibland kan kännas mycket svårt att se skogen för alla träden, om jag nu får lov att uttrycka mig så luddigt.
Låt mig förtydliga en aning:
Det jag menar är, att vi människor vandrar omkring en tid på den här planeten Jorden och måste göra det bästa av livet. Och eftersom alla i grund och botten är rätt egoistiska av sig, hittar man på något att sysselsätta sig med under den här tiden. Det kan vara nästan precis vad som helst, och det är lite här som mitt problem kickar in; Att behöva välja och vraka bland vad som helst är ett mycket svårt beslut. Det finns otaliga sätt att ifrågasätta sin existens, och inte ett enda av dem verkar ha ett fullständigt och vettigt svar, om man väl har ramlat in på den ifrågasättande linjen (även känd som "uppväxtåren"...). Men det finns en som enligt många personer har just alla de här svaren. Som är svaret.
Jag talar naturligtvis om gud. Denna mystiska livskraft som finns inom så många människor är ju i sanning ett fascinerande fenomen. Det är för mig som ateistist (men kanske ändå rätt religiös) så ofattbart hur man med fullt förtroende vågar släppa sin egen mening med livet och lämna över den till någo-n/t anna-n/t. Jag både beundrar och avundas alla som har det här modet som jag inte har. På ett sätt.
Men på ett annat sätt kan jag tycka att med detta synsätt så förminskar man sin eget värde, sin egen förmåga, och sin egen roll här i världen. Jag antar att man skulle kunna säga att jag har för stor tilltro till mig själv. Herre gud (-no pun intend), där lät jag väl precis lagom självgod, men det är så jag känner. Jag tror på min egen förmåga att lyckas.
/Maja

P.S.
Här är ett typiskt inlägg som påbörjades under morgonen, men slutfördes under kvällen - och därav helt ändrade karaktär och inriktning ungefär i mitten. Titeln passade med utgångspunkten, men faktiskt inte alls nu när jag läser texten i sin helhet. Aja, den kan få stå kvar som ett litet boktips.
D.S.