Nilssons syrra

Många är de gånger som jag känner att jag borde göra mer för andra människor, utan att för den sakens skull göra nåt åt det. Jag är en lat och bortskämd svenne som lever ett enkelt liv där jag knappast behöver oroa mig för huruvida jag ska överleva morgondagen eller inte.
Sedan jag föddes har jag aldrig ens varit i närheten av något som på nyheterna skulle kallas "oroligheter" eller "katastrofområde", jag har endast sett en död människa i verkligheten (det var en trafikolycka i England och alltså ingen som jag ens visste namnet på), och jag har bara närvarat på en begravning. Kort sagt lever jag i en tryggare tillvaro än vad mer än hälften av jordens alla människor ens skulle våga drömma om. 

När man talar om moral och förpliktelser som vi den rika delen av världen har gentemot de fattiga, tycker jag att det är så vansinnigt svårt att veta vad jag själv anser. Såklart hatar jag orättvisor och krig, men man kan ändå säga att jag på ett sätt accepterar många av dem som finns. Jag handlar till exempel på H&M (som här alltså får stå för den inte helt OK klädindustrin...), jag dricker icke rättvisemärkt kaffe, och jag visar inget vidare stort politiskt engagemang. Springa omkring och tycka en massa saker som jag uppenbarligen inte efterlever i praktiken - ett sånt hycklieri! Eller? Jag kanske är så pass styrd av det svenska, kapitalitiska samhället att jag är tvungen att agera på detta bekvämliga sätt för att kunna leva ett modernt liv. Dessutom är det ju svårt för mig som enkild privatperson att göra skillnad genom att använda min pyrttelilla makt som konsument och röstberättigad i Sverige. Ingen makt - Inget ansvar.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
Fel, fel, fel. Så tänker jag INTE, och så önskar jag inte heller att någon annan tänkter. Jag önskar istället att fler skulle våga att "bara tycka" lite mer - eftersom det är det minsta man kan göra. Tycka. Känna.
Annars har jag bland mina bekanta märkt att det är jävligt poppis att påpeka det där om hycklandet (ta det inte personligt, det är rätt vanligt), men jag vill istället försvara oss hycklare. Det finns faktiskt ett värde i allt detta tyckande, och jag tror det kallas sympati.  Man kan vara hur logisk och rationell man vill - men utan sympati är man inget annat än en liten lort.
Finns det ingen tanke om solidaritet, om man inte ens har en vision av total rättvisa och fred för alla - då är det lika bra att lägga ner. Jag blir så ledsen när jag hör någon säga att man "vattnar ur reglementet" när man böjer sig för pöbelns påtryckningar. Visst kan jag se det viktiga i expertisens kunnande, men jag skulle samtidigt vilja ställa motfrågan: vad eliten har att använda sina teorier till om de inte fungerar i praktiken? Politk ska i första hand handla om människorna, oavsett var på jorden man är född. Vi från den simpla pöbeln ska fungera som en irriterande sticka i röven på de verklighetsfrånvända slipsnissar som styr och ställer i samhället. Vi ska ställa den jobbiga frågan VARFÖR DÅ?, även om svaret för den kunniga kan tyckas uppenbart. För oss är det magkänslan som gäller, och det är vår uppgift att följa den helt enkelt.

Till sist vill jag uppmana dig att känna efter vad du tycker i fallet Enayatulla Adel.
Om du sedan tycker att han borde få stanna hemma bör du hassla på fläsket och skriva på protestlistan också!

/Maja