Nilssons syrra

Då och då uppstår det i vissa människor en tämligen obehaglig känsla som man brukar kalla ångest. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att säga att det inträffar alla åtminstone tre (3) gånger. Det känns som en rimlig siffra.
Ångesten kan te sig olika för olika personer, men vad som är gemensamt är som sagt obehaget den sprider kring sig. Nu vill jag inte vara den som är den och fjolla omkring och påstå att det är mest synd om mig i hela världen. Nej, tvärtom - "om man jämför med martyrtiderna så har jag det ganska lätt" (citat Harry Yppilä, laestadianpredikant). Men ibland kan det liksom bara träffa mig i maggropen hur jävla meningslöst och förgängligt allt är egentligen. Det finns så mycket i vår värld som är konstlat och onaturlligt att det ibland kan kännas mycket svårt att se skogen för alla träden, om jag nu får lov att uttrycka mig så luddigt.
Låt mig förtydliga en aning:
Det jag menar är, att vi människor vandrar omkring en tid på den här planeten Jorden och måste göra det bästa av livet. Och eftersom alla i grund och botten är rätt egoistiska av sig, hittar man på något att sysselsätta sig med under den här tiden. Det kan vara nästan precis vad som helst, och det är lite här som mitt problem kickar in; Att behöva välja och vraka bland vad som helst är ett mycket svårt beslut. Det finns otaliga sätt att ifrågasätta sin existens, och inte ett enda av dem verkar ha ett fullständigt och vettigt svar, om man väl har ramlat in på den ifrågasättande linjen (även känd som "uppväxtåren"...). Men det finns en som enligt många personer har just alla de här svaren. Som är svaret.
Jag talar naturligtvis om gud. Denna mystiska livskraft som finns inom så många människor är ju i sanning ett fascinerande fenomen. Det är för mig som ateistist (men kanske ändå rätt religiös) så ofattbart hur man med fullt förtroende vågar släppa sin egen mening med livet och lämna över den till någo-n/t anna-n/t. Jag både beundrar och avundas alla som har det här modet som jag inte har. På ett sätt.
Men på ett annat sätt kan jag tycka att med detta synsätt så förminskar man sin eget värde, sin egen förmåga, och sin egen roll här i världen. Jag antar att man skulle kunna säga att jag har för stor tilltro till mig själv. Herre gud (-no pun intend), där lät jag väl precis lagom självgod, men det är så jag känner. Jag tror på min egen förmåga att lyckas.
/Maja

P.S.
Här är ett typiskt inlägg som påbörjades under morgonen, men slutfördes under kvällen - och därav helt ändrade karaktär och inriktning ungefär i mitten. Titeln passade med utgångspunkten, men faktiskt inte alls nu när jag läser texten i sin helhet. Aja, den kan få stå kvar som ett litet boktips.
D.S.