Doktorn kan komma (att rädda min midsommar?)
När jag var liten hade jag som sagt ofta problem med öronen. Jag vet inte hur många öroninfektioner jag har haft, eller hur många läkarbesök jag gjort - men många är det. Nu har jag alltså drabbats igen, och det känns inget vidare. Två nätter i rad har jag suttit i min säng klockan fyra på natten och liksom gungat fram och åter likt ett ryskt barnhemsbarn, och dessutom konsumerat ett par stolpiller Alvedon kombinerat med Ibumetin. Jävligt illa med andra ord.
Idag hade jag som protest mot allt detta larv funderingar på att gå ut på onsdagsklubb, men jag tror knappast att mina stackars trumhinnor hade pallat det. Istället tog jag Liseli-lis' råd och gjorde en lugn hemmakväll med Larsson - vilket i sin tur ledde till en härligt flottig afton framför Skitmatchen. En kort sammanfattning skulle väl kunna beskrivas som att jag under första halvlek hade fullt sjå med att hantera alla de spännande ljud som kom inifrån min hörselgång, och under andra kände jag nästan att jag längtade tillbaka till första, då jag inte hade koncentration nog att följa Sveriges försvarsspel.
Det om det - istället mer om mitt påvra hälsoläge: Klockan 08 öppnar hälsocentralens linje, och jag planerar att stå först i den telefonkön imorgon. När jag sedan får prata med Någon Som Kan Något har jag fåtta stränga order av mamma (som för övrigt själv jobbar inom vårdsektorn) att bre på lite extra när de frågar hur ont jag har, och att verkligen försäkra dem om att jag behöver deras piller, så att jag snarligen kan hamna under deras stetoskop.
Till denna historia bör också tilläggas att jag tillsammans med min familj ska resa till Dalarna och plantera barrskog över helgen, så jag måste liksom få veta om jag är vid arbetsför vigör (rim!). Men det är här som min mästerplan kommer in. Grejen är nämilgen den, att jag faktiskt inte har någon vidare lust att trampa omkring i farfars uråldriga skog och sätta granplant, för att sedan utstå bannor över hur dåligt jag jobbat (varit där, gjort den - som man brukar säga...) Om jag i stället får ett läkarintyg på att jag har insjuknat i en allvarlig öroninfektion, då kommer jag slippa allt eländes elände på självaste Midsommarafton. För inte ens min farfar skulle kräva att jag ställde upp då. Han skulle antagligen bli lite sur, men han skulle inte kräva det. Så... nu blir det alltså bara att be till Den Vandrande Vålnaden att jag i blir diagnostiserad öroninflammation imorgon och därmed slipper vandra omkring friskförklarad (men ändå sjuk) och slita i mitt anletes svett samtidigt som mina goda vänner glada i hågen dansar runt den gigantiska fallossymbolen.
