Ja hej, det är Maja
En del saker kan jag lära mig att leva med. Andra kommer alltid att lätt som en plätt punktera bubblan som jag så ansträngt blåst upp.
Under det senaste året har jag börjat odla ett starkt hat mot telefonens skarpa ringsignal. Var eviga gång ljudet når min trumhinna skakas jag av tanken på vem som kan sitta vid andra sidan linjen och vad hon kommer att berätta. Varje gång. Jag har dock blivit lika bra på att dölja min lättnad när jag inser att det inte är dåliga nyheter, som jag är på att måla upp hemskheter på insidan av ögonlocken när det är dags att sova.
Men det värsta av allt är att jag vet att det inte bara är mina huvudspöken.
Och även den vetskapen måste jag somna till.
Kommentarer
Trackback
