Nilssons syrra

När jag för ungefär en halvtimme sen satt framför den platta väggtvn och inmundigade middag höll jag plötsligt på att sätta potatisen i halsen. Mitt i en tugga knackade det på dörren, och jag som (för att uttrycka det milt) ännu inte helt har börjat känna mig fullkomligt trygg i det ensamma huset hoppade högt i mina tights. Lite genomskinliga, mycket avslöjande tights. Under cirka tre sekunder pågick en enorm kris i mitt huvud där jag bland annat snabbt som attan räknade ut ungefär hur lång tid det skulle ta för mig att leta reda på riktiga brallor hur lång min kofta egentligen var, och frågade samtidigt mig själv vem i allsin dar det kunde vara?! Jag kom fram till att jag inte hann leta reda på byxorna och med hjärtat i halsgropen öppnade jag dörren (av någon anledning nästan lite skamset).
På trappen står grannen som är så himla lik Gary Busey. Han är klart berusad och håller en cigg som han borde fimpa av i ena handen. Han har tre saker att framföra:
1. "Du kan inte låta lamporna lysa. Då syns det ju att ingen är hemma."
2. "Håll fönstren stängda för guds skull!!"
3. "Jag såg att du inte hade ställt fram soptunnorna, så jag gjorde det."
Under samtalet har jag mest stått och ångrat mitt klädval, dragit i den långa men alldeles för korta (och hastigt felknäppta) koftan. Då och då har jag lyckats pressa fram ett och annat "Mmm", "Ja, det ska jag tänka på" och några stressade och fullkomligt onaturliga leenden. När dörren stängs känns det som om jag ska börja grina och jag mår illa. Jag undrar hur mr. Buseys sludder lyckades tillintetgöra mig så fullständigt, detta är ju fånigt. Men å andra sidan är man sällan särskilt morsk utan byxor.