Syskonhat
Lillebror, du blir aldrig som jag.
Blodsband i all ära, men många gånger är det jobbigt med familjen. Visst kan vi skratta åt samma skämt ibland, jag och Nilssons brorsa, men det är nog där som (åtminstone de inre) likheterna slutar. Det värsta är att han vet precis vad, när och hur han ska säga just det han vet att jag inte vill höra. Det är konstigt och egentligen rätt fascinerande att man kan växa upp så nära varandra men ändå resultera i så olika individer.
Dessutom är det ju inte mitt fel att du lät dig underkuvas så länge som jag var den fysiskt starkare av oss två. Man fäster sig gärna vid härskartronen, och kommer då någon irriterande jävel och försöker sno den... Ja, då blir det bråk.
/(likförbannat fortfarande ändå) Nilssons syrra
Ständigt denna hat/kärlek. Men lätt värt att vara den starka härskaren.
Men eller hur, Annis?! Du vet ju verkligen vad jag talar om.
Mina, ack så föga, erfarenheter säger mig att konflikterna blir allt sällsyntare ju äldre vi blir. Jag tror att man kanske, tvärt emot vad det gäller exempelvis barndomskompisar, växer ihop med sina syskon ju längre tiden går.
Och det är bra.
